Första inlägget

Hemma. Fredagkväll. Ensam. 31 år. Startat en blogg. Av ingen annan anledning än att jag vill och skriva av mig. Och behöver bli hörd. 

En ensam 31-åring behöver bli hörd. En ensam 31-åring vars vänner och bekanta alla skaffat pojk- och flickvänner, barn, sambos m.m behöver skriva av sig. Om så bara ut i cyberspace.

 Ok. Brutal ärlighet. Jag har en djupt rotad tro att det aldrig kommer hända för mig. Det här med kärlek menar jag. Beror den (tron) på barndomsmobbing? Beror den på hur jag är som person? Föräldrar? Erfarenheter? All the above? Inte den blekaste. Kanske allihop. Men där är sanningen. Jag tror inte det kommer hända för mig. Jag hoppas, God knows jag hoppas. Men jag tror det inte. Hur skulle jag kunna? Inget talar för det... nämnde jag att alla i min omgivning är sambos, gifta, med barn, föräldrar till barn? Inte jag. Singel är jag. Evig singel är jag. Hur skulle jag kunna tro? Statistiken talar emot mig.

Avskriven för idag. Kanske ses vi igen. Kanske inte.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar